Jag är vän med mina tummar.

Glashyllor måttbeställda och inlagda spottar i taket
som skulle ge lite belysning. Så klart var det en
dimbrytare som skulle manövrera den trådlöst

Jag köpte lite mdf och började såga och skruva fast
de i långväggen i vardagsrummet, skåpluckan som
kan fällas ner är både en lucka, en bardisk samt en
strykbräda om man så önskar.

Men det finns de som har dom mitt i handen utan att de egentligen kan göra nåt åt det. De gör allt för att lära sig snickra och skruva eller måla men allt de tar i går åt helsike. T o m när de använder sig av hantverkare så förföljer oturen dom och projekten går åt helsike, eller sitter det i skallen? Maka söker kakasyndromet?

Vad är det som gör att de blir ovän med sina tummar? Pratar inte högerhanden med den vänstra? Jobbar inte hjärnhalvorna mot samma mål. Ja frågorna är säkert fler än svaren men de kommer att göras försök här, i framtiden, för att lösa dessa mysterier.

Mina tummar har blivit formade av min salig far. När jag var yngre så tillät han mig att experimentera och göra saker på egen hand, med hans hand vakande över mig så klart. Jag kände mig trygg med att ha han som mentor. Han tyckte att jag valde rätt bana när jag blev möbelsnickarlärling. Min morfar var det och farfar snickare.

När jag skulle fylla "moppe" så tog han ner mig i källaren och visade en stor hög med mopeddelar isärplockad till minsta beståndsdel. Motorn tömd på olja och kluven så att alla kugg och lameller låg lösa. Han sa, plocka ihop den så är den din för jag har inte tid att hjälpa dig varje gång du kör isönder den. Jag hade knappt suttit på en moped, ännu mindre så förstod jag mig på hur de fungerade. Det gick tre veckor innan jag hade fått den i ordning. Om det inte hade varit för en sak. Jag hade tre skruvar till övers... Förtvivlat så letade jag efter hålen som de skulle passa i men förgäves. Pappa hjälpte mig med slipandet och lackandet av skärmar och tanken. Det var en gammal crescent trampmoped med sachs-motor

Efter ytterligare en vecka tog jag mod till mig och gick till pappa och sa att tyvärr så får jag väl inte mopeden då. Varför då? sa han. Jo, jag har de här tre skruven kvar och jag vet inte vart de ska sitta, sa jag.
De ska inte sitta nånstans, sa han, utan jag bara testade dig om du skulle få ihop den och komma och visa skruvarna för mig.

Gubbj#¤&%} haha. idag kan jag skratta gott åt det och välsignar hans tanke och det sätt han danat mig på. Han gav mig modet att våga prova.
Jag anser att det är han som gett mig tummar som man kan vara vän med.
Du är älskad och saknad kära pappa.
Vila i frid. jim kres