Jag har en grym sjukdom som heter Diabetes Mellitus, och när jag studerade till sköterska så gjorde jag ett specialarbete om det och sa att det var en sjukdom jag inte vill ha. Det är inte själva sjukdomen i sig utan alla bieffekter och följdsjukdomar den ger. Bara det att vara låg i sockret är en jobbig upplevelse. Då har man inte balanserat sitt näringsintag med insulin och kroppsansträngning vilket är en hel vetenskap.
När jag den 24e September kl 08.15 fick beskedet om att jag har diabetes så trodde jag att jag skulle dö. Min ordinarie matchvikt låg på 93kg muskler men var denna dag 80. Jag blev inlagd förståss på en medicinavdelning och man började sätta in en massa dropp som skulle sänka halten av socker i mitt blod. Njurarna gick på högvarv och drack jag en deciliter vatten så kissade jag tre. Och med kisset åkte proteinet ut så jag tappade nästan all muskelmassa som jag jobbat mig till som ställningsmontör i utlandet. När sen själva insulinet doserades för att balansera mitt blodsocker så började helvetet. Insulinintolerans, fetma, medvetslöshet och koma. Jag har gått igenom samtliga stadier redan men lyckligtvis klarat livhanken... än så länge.
Fetman lever jag med än idag och det är ett helsike att bli av med. Fettcellen har ett minne som gör att den försöker bli sig lika stor som den en gång varit och strävar efter att än en gång växa för att gosa sig i sitt mjuka tillstånd, tro mig, det är så. För varför skulle det annars vara så förbannade svårt att bli av med det? Man är ute och promenerar med hunden 4 ggr/dag och försöker att tänka på vad man stoppar i munnen. Jag som diabetiker tänker ju verkligen vad som passerar mina läppar. Men insulin är ett hormon som bildar sitt eget fett så kampen är redan förlorad eftersom min kropp är förstörd av värk och lite tuffare motion uteslutet.
Jag älskar mjölk men en liter mjölk innehåller 50 gram socker, det kunde man inte tro! Så det gäller att hålla konsumtionen nere. Skinkan man köper är sockersaltad. Socker och fett är bra smakbärare så man får problem när man ska välja produkter.
Nä fan, se nu till att skänka en slant till forskningen inom diabetes så man kan få en ljusare framtid.
Ni kramas väl fortfarande där ute?
När jag den 24e September kl 08.15 fick beskedet om att jag har diabetes så trodde jag att jag skulle dö. Min ordinarie matchvikt låg på 93kg muskler men var denna dag 80. Jag blev inlagd förståss på en medicinavdelning och man började sätta in en massa dropp som skulle sänka halten av socker i mitt blod. Njurarna gick på högvarv och drack jag en deciliter vatten så kissade jag tre. Och med kisset åkte proteinet ut så jag tappade nästan all muskelmassa som jag jobbat mig till som ställningsmontör i utlandet. När sen själva insulinet doserades för att balansera mitt blodsocker så började helvetet. Insulinintolerans, fetma, medvetslöshet och koma. Jag har gått igenom samtliga stadier redan men lyckligtvis klarat livhanken... än så länge.
Fetman lever jag med än idag och det är ett helsike att bli av med. Fettcellen har ett minne som gör att den försöker bli sig lika stor som den en gång varit och strävar efter att än en gång växa för att gosa sig i sitt mjuka tillstånd, tro mig, det är så. För varför skulle det annars vara så förbannade svårt att bli av med det? Man är ute och promenerar med hunden 4 ggr/dag och försöker att tänka på vad man stoppar i munnen. Jag som diabetiker tänker ju verkligen vad som passerar mina läppar. Men insulin är ett hormon som bildar sitt eget fett så kampen är redan förlorad eftersom min kropp är förstörd av värk och lite tuffare motion uteslutet.
Jag älskar mjölk men en liter mjölk innehåller 50 gram socker, det kunde man inte tro! Så det gäller att hålla konsumtionen nere. Skinkan man köper är sockersaltad. Socker och fett är bra smakbärare så man får problem när man ska välja produkter.
Nä fan, se nu till att skänka en slant till forskningen inom diabetes så man kan få en ljusare framtid.
Ni kramas väl fortfarande där ute?
Inlägg
1 kommentar:
Keeep it up, brother!
Jodå, jag kramas!
;-)
Skicka en kommentar